I flera böcker har Justine Lévy skrivit om sig själv och sin familj. Visserligen har hon inte använt de korrekta namnen, men originalpersonerna finns där och kan utan några större svårigheter letas fram. Lévy är nämligen dotter till den franske filosofen och författaren Bernard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Hon är nu gift med skådespelaren Patrick Mille, men var tidigare gift med Raphaël Enthoven som lämnade henne för Clara Bruni, som senare lämnade honom för Nicolas Sarkozy. När jag berättade att jag nyss läst Justine Lévys senaste bok småskrattade min franske svåger lite och berättade om den sörja hon en gång var en del av. Nu är det passerat och även om jag googlat mig igenom läsningen av hennes tidigare böcker var den här av en annan sort. Fortfarande är den kände pappan och den numera döda mamman en stor del av handlingen, men störst fokus ligger på författaren själv och hennes relation till sina egna barn.
Senaste boken heter Glädjen och den innehåller både en del glädje över att livet faktiskt är helt okej, men också panik för den hysteriska glädje man förväntas känna som mamma. Louise, som huvudpersonen heter, känner sig ibland lite för instabil för att kunna vara en riktigt bra mamma och avundas sin man Pablo och när hon får veta att hon är gravid kommer paniken smygande. Hon tänker tillbaka på hur hennes egna föräldrar behandlade henne. Faderns stora kärlek, men också lika stora egoism och mammans missbruk. Det dyker också upp en rad styvmödrar och de tycker inte sällan att Louise är i vägen.
Glädjen är en ärlig och brutal bok. Många gånger så frispråkig att jag nästan blir orolig för Louise/Justine, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om. Det är inte okomplicerat att vara förälder och ens egen barndom har definitivt en påverkar både på det liv man lever och den föräldraroll man har. Att få barn är utan tvekan en glädje, men föräldraskapet väcker också så många andra känslor, inte minst rädsla och oro. Justine Lévy räds inga av dem i sin modiga beskrivning av sitt liv.
